Minnen från min barndom

Byn Karlstorp ligger i Enslövs norra skogsbygd, 1 mil från Oskarström och 3 mil från

Halmstad.

I början av 1800-talet bestod byn av fem gårdar, men har haft många torp och

övriga boställen.

Torpartiden började omkring 1820 och pågick till omkring 1925.

När befolkningen ökade och ungdomen bildade familjer fanns det ingen annan möjlighet än

att flytta ut i skogen bryta mark och ordna bostad.

Torpen var ofta belägna längst bort i områden som byborna inte använde.

Torparna ägde själv husen ,ersättningen för torpen betalades med utförda dagsverken.

Senare pågick laga skiftet åren 1862-1865, och åren däromkring friköptes torp , och det blev ett 10-tal egna hemman.

Gården

Det var på en sådan liten gård, Hisåsen, jag föddes en mars dag 1923, efter 1 vecka döptes

jag till Inga Solveig Petronella.

Jag fick namn efter min mormor Petronella.

Jag var första barnet i en syskonskara som så småningom blev åtta, sju flickor och en pojke.

Jag skall försöka beskriva hur gården såg ut vid den här tiden.

Förutom boningshus och ladugård och ett hus för vagnar och redskap fanns även en liten grå ryggåsstuga som var s.k.undantagshus åt morfars far när morfar övertog gården 1866.

Den användes vid denna tid som vedförråd.

Alla husen var grå och omålade och gav ett ganska trist intryck, de blev så småningom rödfärgade vilket såg trevligare ut.

Gården låg ganska långt från allmän landsväg, och det var glest mellan gårdarna så vi levde ganska ensligt.

Vårt hus innehöll 2 rum, kök och glasveranda. Köket var stort med breda golvbräder och stora springor mellan varje, som var svåra att hålla rena. Mor vävde trasmattor som vi hade på alla

golv.

Mormor, morfar och moster Elin bodde hos oss i ett av rummen så vi fick klara oss med resten, och i och med att familjen växte blev det inte stor golvyta kvar när sängarna var bäddade på kvällen.

Moster gifte sig efter något år så det blev en person mindre.

Morfar

Jag minns morfar som en ganska rund ,och gemytlig man ,enligt grannarna var han gladlynt och hade humor. Jag var sex år när han dog.

Han var i ladugården och skötte korna när han föll ihop och blev medvetslös drabbad av propp eller hjärnblödning. Han kom till lasarettet i Halmstad, och levde endast en kort tid. Jag såg honom aldrig mer. Han blev 80 år.

Jag har några minnen från honom, hur han lekte med oss barn, jag minns ett tillfälle han hade en cykel med pakethållare fram och bak där två av oss barn åkte, han kunde inte cykla, utan gick vägen fram och tillbaka åtskilliga gånger och vi bara skrek att vi ville åka mer och mer när han egentligen var trött och ville vila.

Jag minns också att han hatade katter. Han och mormor satt ofta i glasverandan, och då vi hade 3-4 katter blev det mycket kattungar, som vi tog till verandan och lekte med dom där, mest för att reta honom och han blev väldigt arg och skrek att vi skulle ta bort dom.

Vi var nog inte alltid så snälla trots förmaningar det var ganska svårt att lyda ibland.

Trots att jag inte var äldre har jag en hel del minnen av honom och är glad att jag fått leva med honom en tid.

Morfar var änkling från ett tidigare gifte, hans förra fru hette också Petronella .

Hon dog i barnsäng när hon födde sitt åttonde barn.

Det var en svår tid för Anders att bli lämnad ensam med så många minderåriga barn.

Så kom Petronella II, jag tror för att hjälpa honom.

Morfar och Pertonella gifte sig och fick tre barn tillsammans, ett av dessa barn blev min mor Emma.

Det blev en stor familj.

Men sex av dem lämnade Sverige för Amerika.

Även mormor hade en son innan hon gifte sig.

Han hette Birger ,hon talade ofta om honom men även han lämnade Sverige för Amerika.

Mormor

Jag får även berätta en del om mormor.

Jag minns henne som en snäll och tålmodig människa därtill djupt religiös, hon tillhörde Svenska Missionsförbundet, läste sin bibel och sånger ur deras psalmbok

Hon hjälpte till med att passa oss barn.

Jag kan minnas henne där hon satt med sin stickning och med ena foten höll vaggan igång där minsta barnet låg. Jag tyckte mycket om henne.

Hon var ganska sjuklig hade någon form av TBC enligt läkarna. Sin sista tid låg hon mycket ensam på sitt rum. Det var många gånger man satt hos henne och läste för henne ur psalmboken.

Jag minns en julafton då hon låg ensam och alla vi andra var tillsammans, jag gjorde en liten julgrupp av lingonris och några julgransljus och gav henne det, jag tyckte att hon skulle ha lite julstämning, på grund av sin sjukdom fick hon inte vara tillsammans med oss andra.

Hon dog hemma i sin säng, och den natten står klart i mitt minne. Det var1937 och jag var 14 år.

Farmor och farfar

På ett torp i närheten bodde farmor och farfar.

Farmor var en nätt liten gumma och ganska sträng.

Hon var så noga och ordningsam vi fick uppföra oss väl när vi hälsade på henne.

Hon satt ofta i sin gungstol och handarbetade, i stolen låg ett vitt virkat överkast och vi fick inte lov att gunga i den vi vilket vi hett önskade, en gång tog önskan överhanden så när hon gick därifrån passade vi på.

Det blev några riktiga gungningar för det var en gammal stol med långa medar, men till vår fasa kom hon på oss, jag minns inte vad hon sade, men jag gissar att det blev några ordentliga åthutningar.

Det var alltid roligt komma till henne, hon bjöd på saft och goda kakor.

Farmor dog 1940 och blev 85 år.

Farfar däremot var en tystlåten man och svår att komma riktigt nära.

Han gick lugnt och stilla och utförde sitt arbete tills han en dag föll omkull i skogen, troligen drabbad av hjärnblödning eller propp.

Farfar var sjuk en kort tid innan han dog 1938, han blev 83 år.

På detta lilla torp levde dom sitt liv och uppfostrade 10 barn det var nog många gånger svårt och fattigt men på äldre dar verkade dom ganska nöjda med sin tillvaro.

Faster Alma och Farbror Oskar

På torpet bodde även faster Alma och farbror Oskar dom var båda ogifta.

Alma gifte sig dock långt senare.

Oskar var sjuklig men han arbetade med jorden och skogen så länge han orkade, jag minns att han gjorde en hel del halmarbeten som takkronor eller mobiler som finns än idag i hemslöjden.

Han dog 1934 och blev bara 49 år.

Vi barn skulle gå och se honom när han stod lik på logen.

Det var första gången jag såg en död människa och jag tyckte det var skrämmande det tog lång tid att komma över detta.

Man funderade ofta på döden .På den tiden levde man nära både födelse och död, jag var ju närvarande även när mina syskon föddes hemma.

Faster Alma var stickerska ,hon hade en stickmaskin och stickade strumpor ,vantar och koftor på beställning, jag glömmer inte dessa långa stickade strumpor vad dom kliade men varma att ha på vintern när det var kallt och skolvägen lång.

Alma skötte sina föräldrar och även Oskar tills dom dog.

Hon gifte sig med Noak Andersson som var hennes kusin, han var änkling och hade tre vuxna barn, han var i Amerika några år kom hem och friade till Alma, de bosatte sig på torpet som Noak friköpte.

Alma blev senare sjuk det var något åt ryggen, det talades om tuberkler på den tiden men det kanske var cancer, hon var länge sjuk och gipsad över hela ryggen och kunde inte stiga upp jag kommer inte ihåg vem som skötte henne.

När det var sommar och vackert väder bar dom ut hennes säng i trädgården hon tyckte det var så vackert höra fåglarna sjunga och se grönskan och den blå himlen. Hon dog 1944 då var jag vuxen och ute i arbetslivet.

Alma var en snäll och hjälpsam människa och jag tyckte det var så synd om henne den sista tiden, av vissa antydningar förstod jag att det inte var ett lyckligt äktenskap.

Farbror Edin

På en annan gård nära oss bodde farbror Edin med familj.

Edin var en skojfrisk och trevlig farbror och vi umgicks mycket med hela familjen, där blev 7 barn och dessa kusiner blev våra bästa vänner och lekkamrater.

Livet i byn

Det var också andra gårdar i denna del av byn , på en av dem bodde Oskar , Beata och Sanna.

Oskar och Beata hade varit i Amerika ett antal år han var en glad livad person dock lite svag för ädla drycker.

Han tyckte om att sjunga och hade en bra sångröst efter mitt bedömande, jag minns då de var ute och spatserade på sommarkvällarna och han sjöng en sång som jag tyckte mycket om som hette ” Lilla Anna ”.

Sanna som var syster till Beata var läkekunnig jag minns hennes glasburkar som hon hade hemma i köksfönstret med blodiglar i. Iglarna satte hon på kroppen vid värk o. d. där de sög sig fulla med blod, men det gjorde kanske god verkan mot smärtor.

En annan familj som bodde nära oss var Jonas Johansson och hans barn Agneta och Johan. Där bodde även Agnetas barn Natalia Frida och Karl. Johan var sjuklig och låg ofta till sängs han dog 1956. Jonas dog tidigare så jag minns inte honom.

Agnetas son Karl dog i en sprängolycka 1928, jag minns väldigt väl när far hämtade honom i

skogen med häst och vagn och körde honom hem till familjen man kunde se en kropp som låg där under filten som dom lagt över honom.

Det var också en otäck händelse som man länge tänkte på.

Dessa våra grannar var enkla människor liksom vi.

Man gick och hälsade på och pratade bort en stund, och behövde man hjälp vid sjukdom och dyl så ställde man upp för varandra.

Så ensamhet och isolering tycktes nog inte var så stor, trots avståndet.

Några bekvämligheter när det gällde boendet fanns inte, Inget elektriskt ljus, inget vatten indraget, det fick hämtas i brunnen.

Husen var nog dåligt isolerade och kalla.

Jag kommer ihåg att vattnet man tagit in var belagt med is på natten där det stod i köket, där vi hade vår sovplats.

Man frös inte, men så låg vi ju två barn i kökssoffan.

Nere i byn fanns kraftstationen som försörjde dom gårdarna med ström.

Där fanns också handelsbod, droskbil och lastbil, såg och kvarn. Det var en duktig och driftig man som ägde detta, förutan sin gård.

Han hade också stor familj, 11 barn, han hette Josef Johansson.

Vi handlade dels i affären nere i byn och dels i Fröslida, där var två affärer och järnvägsstation, det var tre kilometer dit.

När vi var i affären fick vi köpa för fem öre blandade karameller och fick då en stor strut. Den måste sparas till man kom hem, det var noga att dela rättvist annars blev det kiv.

Vägen ner till byn gick genom skogen och på vintern då det blev mörkt tidigt fick vi ha lykta med, då var far ofta med då det skulle handlas lite mer och det blev ibland tunga bördor som han bar i en säck på ryggen.

En händelse som står klart i mitt minne var när far gick ner till byn för att handla, det var en hel del som fattades, så mor hade skrivit en lista.

Det var vid detta tillfälle ont om kontanter, jag tror det var på vintern, far hade inte fått ut pengar för utförda skogsarbeten och det började ta slut med maten, saltkaret med kött och fläsk var nästan tomt och i övrigt fanns bara mjöl till bröd.

Far kom äntligen hem men med en tom säck, jag kan se hur han lade säcken från sig och sa;

”Jag får inget förrän jag har betalat det jag är skyldig”.

Jag tror han handlade på bok. Det mor svarade var som alltid när något var bekymmersamt

”- Det blir väl alltid någon råd”.

Sen åt vi mest gröt, mjöl fanns en del en tid och mjölk hade vi.

Snart fick far pengar för sitt arbete och där blev åter annan mat i huset.

Det här ” Det blir väl alltid någon råd” var ett bra och sant uttryck, alltid blev det någon råd och allt ordnade sig till slut.

Det var ofta ont om slantar, men denna gång var det lite av en kris, jag kan än idag se den tomma säcken.

Posten var i Skavböke och dit var det en fyra-fem kilometer, berodde lite på vilken väg man tog. Där hämtade vi också vår tidning som var Halläningen och utkom varannan dag.

Vi hade ingen radio då vi inte hade elektricitet, så land och världsomfattande nyheter fick vi bara genom tidningen.

Lokala nyheter spreds ju man och man emellan om vad som hände i byn och närområdet, men tidningen var efterlängtad.

Tidningen Hallandsposten fanns ju också den utkom varje dag men den var mycket dyrare och då det var ont om slantarna ansågs den vara för dyr.

Då vi hade vatten i en brunn och i en källa längre bort var det arbetsamt med all tvätt som blir i en stor familj.

Ingen tvättstuga eller brygghus som det kallades på den tiden, fanns.

Vatten fylldes i en stor koppargryta och värmdes på köksspisen, här kokades tvätten i asklut och grönsåpa.

Först fick vi gnugga den ren på tvättbräda, koka den, och sedan skölja och klappa den vid brunnen eller källan.

Det var ett tungt och på vintern kallt arbete.

Torkning skedde mestadels utomhus och vid dålig väderlek på vinden.

Vi fick hjälpa till med alla förekommande arbeten i hemmet, som arbete i ladugården med djuren, vi hade tre till fyra kor, en häst , får och höns.

Vi sågade och högg ved, vi var med far i skogen när han körde massaved, vi var inte så starka att lyfta, men far tyckte att vi ändå var till lite nytta, men jag fick inget vidare betyg, han sa att Edit, min syster var bättre att ha med hon var starkare.

Vid skördetid var det mycket arbete, som att räfsa och stacka hö, binda sädeskärvar, plock potatis, gallra rovor m.m.

Så utan sysselsättning var vi inte på skol- och ferieloven.

Men visst blev det lite tid över till lek också, men arbetet fick utföras först fick vi alltid höra.

Det var ganska ont om slantarna i mitt hem, det räckte bara till det allra nödvändigaste.

Mat hade vi förstås, men det saknades mycket ändå.

Vi hade inga egna cyklar. Mor och far hade varsin, och mors cykel fick man låna ibland, det var att gå dit man skulle, t.ex till skolan och affären.

Jag kan inte komma ihåg att där köptes någon leksak, dockor sydde vi själv av tyg och fyllde med ull.

På vintern gjorde far kälkar av brädor som vi åkte på.

Men vi lekte ändå med andra ting, vi hade ju hela skogen med kottar, grenar och vi byggde kojor.

Så vår fantasi räckte till mycket, så på det området fick vi nog lära att klara oss själva och det tycker jag är en stor fördel.

Barndomens nöjen

När jag ser tillbaka på min barndom var det många plikter att hålla, men nog var det också tid för lek.

Vi levde fritt och hade hela skogen runt om oss med alla möjligheter.

Vi byggde själva lekstugan med några brädor och dylikt.

På vintern åkte vi kälke i backarna, dessa kälkar hade far gjort till oss.

När vi blev äldre och hade tjänat lite pengar köpte vi skidor och rände omkring på dessa.

På sommaren var det bärplockning som jag nämnt om tidigare och en hel del annat arbete, dels hemma och även hos andra grannar vid höbärgning, potatisplockning och dylikt.

Någon badsjö hade vi inte i närheten, så vi badade i ån nere i byn, det var ingen vidare bra badplats men fick duga.

Det fanns ett par sjöar längre bort, men vi hade bara en cykel och det var ganska långt att gå.

Ett av våra nöjen var att gå upp till landsvägen som låg en bit bort, där träffade vi våra kusiner och satt där och såg på folk.

Det kom någon enstaka bil, det fanns ju bara ett par bilar i trakten på den tiden, någon cyklist kom också förbi och det var tillräckligt för att vi skulle känna oss nöjda.

Någon boklig bildning var det också dåligt men, det fanns bara bibeln och några andra kristna böcker, vi lånade också någon bok i skolan, där fanns ett fåtal böcker för utlåning.

Det var väldigt roligt att läsa, och när vi var lite äldre köpte man ”Hela Världen” när vi var och handlade.

Det tyckte inte mor om, det var dålig läsning, så den fick gömmas undan och läsas i smyg.

Inga

Jag var som sagt äldst av syskonen, vilket betydde att jag fick passa dom när mor hade så mycket annat att utföra.

Jag fick ofta höra att du är äldst och du får se till att intet händer dom och inte hittar på något.

Jag skulle med andra ord sagt föregå med gott exempel.

Min yngsta syster föddes då jag var 14 år.

Då mor en dag talade om för mig att hon väntade barn igen svarade jag ”tycker du inte vi är många nog” då svarade hon ”att nu var det så och det var inget att göra något åt”.

Jag blev inte alls glad, jag hade nog anat det och var väldigt rädd och ängslig.

Alla mina syskon är födda hemma och jag var alltid rädd och tyckte det var otäckt när jag blev så gammal att jag förstod.

Men då lilla Karin var född ändrades uppfattningen, vi var alla så glada i henne.

Jag kände faktiskt ett visst ansvar för mina syskon och oroade mig om något hände.

Jag minns bl.a ett tillfälle då Ruth föll och slog hakan i en stor sten, skadade sig i tungan och munnen och blödde ymnigt och hur hon skrek alldeles förtvivlat och ropade på mig, inte på mor, och jag sprang och tog hand om henne.

Ibland blev jag innerligt trött på dom då jag inte fick göra andra saker som jag ville.

Jag får här tillägga att vi fick en del avlagda kläder från någon annan familj, dessa kläder sydde mor om till oss, hon hade varit hemsömmerska före sitt giftermål och var mycket skicklig på att sy.

När en kappa eller rock var sliten så sprättade vi upp sömmarna och vände tyget med avigsidan ut, det blev ett nytt plagg.

Detta var välkomna gåvor, det var inte lätt att få pengarna att räcka till kläder åt så många barn.

En gång fick jag ett par avlagda skor av en äldre tant, jag tyckte dom var väldigt fula och stora och kamraterna skrattade och gjorde narr av mig.

Jag grät och bad få slippa bära dom, men fick svaret att det inte fanns slantar till nya, så jag fick acceptera detta fast det sved i själen.

Torgdag

Jag minns dessa varma soliga sommardagar.

Än idag tycker jag mig höra koskällorna från den ljusa björkhagen, där marken på hösten var röd av lingon som vi med stor möda plockade och rensade och sedan sålde på torget i Halmstad.

Denna försäljning var ett nödvändigt tillskott till försörjningen.

Vi åkte buss de tre milen till Halmstad, lingonlådorna var fast förankrade bak på bussen. När man kom fram fick man en plats anvisad på torget, och så var det bara att hoppas att försäljningen skulle gå bra.

Det var inte så roligt att ta lingonen med hem igen.

Dessa resor gjordes varje onsdag.

Efter att ha klarat av försäljningen gick vi till ett café och kanske fick en god kaka till kaffet, detta var ett uppskattat nöje.

Sen var tid för något uppköp, t.ex tyg till klänningar som mor sydde till oss, och något gott att ta med till dom som var hemma och väntade på oss, så klev vi på bussen igen och var snart hemma.

Nästa resa fick någon annan av oss barn följa med.

Min skoltid

Min första skola var Nyby småskola där gick man 1:a och 2:a klass.

Lärarinnan hette Thea Samuelsson.

Jag minns min första skoldag, jag var så väldigt blyg och rädd, när fröken frågade vad jag hette bara grät jag, tur att mor var med första dagen.

Sedan gick det bättre, man fick kamrater, lärde sig så mycket.

Jag tyckte det var roligt med skolan.

Skolvägen var lång genom skogen men vi hade sällskap av varandra, det enda förfärliga var att vi måste gå genom en hage där det betade en tjur.

Denna tjur hatade oss lika mycket som vi hatade honom.

Vi försökte smyga oss bakom buskar och dylikt, men han upptäckte oss alltid och jagade oss, vi sprang allt vad vi förmådde och hann alltid krypa under stängslet i tid.

Jag vet inte om han var argsint, kanske bara lekte med oss, men rädda var vi .

Efter dessa två åren i småskolan var det tid att börja folkskolan i Skavböke.

Vi hade lång väg dit, fyra – fem kilometer.

Det var ett traska iväg tidigt på morgonen, vi började klockan nio och komma för sent var en synd.

Vi hade smörgåsar med oss och en flaska mjölk eller saft.

När det blev middagsrast fick vi äta vår mat, där vi satt i korridoren på bänkar utmed väggarna, ovanför hängde våra ytterkläder och då dom ibland var fuktiga och våta var lukten ganska obehaglig.

Skolan slutade klockan två och vi hade lång väg att traska hem.

Vi brukade ibland gå en genväg genom skogen, men det innebar att vi fick vada över en å.

Ibland var det mycket vatten och strömmen var strid, men vi hoppade på stenarna och för det mesta gick det bra, men man ramlade ju ner i vattnet någon gång.

Det här var ju farligt, det är ett under att man överlevde.

På vintern när det var mycket snö hände det att far fick köra oss till skolan med häst och släde, men för det mesta traskade vi genom skogen.

Vi hade gummistövlar och tjocka strumpor, långbyxor var inte vanligt utan vi hade klänningar och halvlånga benkläder, men ändå blev det en springa mellan strumpan och underbyxan som var bar och det var kallt och otrevligt om man ramlade i snön.

Vi var friska och tog nog ingen skada av alla strapatser.

Vi hade mycket läxor att läsa hemma, där vi satt ock läste vid köksbordet i fotogenlampans sken.

Skoltiden var en rolig tid, och nu efteråt förstår jag att vi var mycket duktiga och plikttrogna, det var inget skolk på den tiden.

Vår lärare hette Harry Hedin, han var ganska sträng, vi måste sköta oss väl, satt som ljus i bänkarna och fick räcka upp handen och stå upp när vi svarade på frågor vi fick.

Han var nog en duktig lärare, och vi hade stor respekt för honom, vi tyckte också om honom.

Vid tre, halv fyra tiden var vi hemma igen, det tog oss ungefär en timma att gå från skolan, om inget lockande hände på hemvägen.

Så småningom blev det examensdags, då pyntades skolan med blommor som vi plockade och tog med oss dit, även blommor från trädgården om man hade några.

Vi fick alltid nya klänningar som mor sydde till examen, och min bror fick ny skjorta och byxor.

Föräldrarna fick komma med den dagen och jag vill minnas att vi var i kapellet som låg i närheten.

Det var viktigt att svara på frågorna man fick vid förhöret, föräldrarna och övriga hörde på och man ville vara duktig.

Så delades betygen ut, det var spännande få se hur man skött sig.

När man lämnade skolan vid sista examen fick de elever som skött sig bra ett stipendium på en summa pengar, jag och någon mer av mina syskon fick mottaga detta.

Examensdagen var alltid en festlig och rolig dag.

Vi gick i skolan varannan dag därför blev skoltiden sju år, de som hade varje dag skolgång gick sex år, så skoltiden var på så sätt lika lång.

Konfirmationstiden

Sista året gick vi också på konfirmationsundervisning, en höst- och vår termin.

Då cyklade vi en eller två gånger i veckan de två milen till Enslöv, där låg församlingens kyrka.

Det är en stor församling, vi bodde i norra delen och Enslöv låg i södra delen, där var elever från Åled, Sennan och Fjällgime m.fl.

De barnen från södra delen kände vi inte, så det var många nya kamrater som vi kom tillsammans med.

Vi från norr hade ju gått i skolan tillsammans så vi höll ihop.

Vår lärare var kyrkoherde Theodor Lindqvist en vänlig äldre man som vi uppskattade mycket.

Han hade till sin hjälp en pastor Bedrup.

Jag tyckte vi lärde oss mycket angående den kristna läran, och den första nattvardsgången var en känslosam upplevelse.

Men alla löften vi lovade hålla svek man senare i livet, som gav oss många andra upplevelser och svåra beslut att ta.

Med konfirmationen var barndomen slut och vuxenlivet skulle börja.

Nu fanns bara några veckor kvar av skoltiden och det var fortsättningsskola någon vecka på hösten, detta var 1937.

På våren 1938, då jag var 15 år gick jag några veckor i skolkök (hushållsskola).

Då fick man åka med bussen till Espereds skola i Oskarström.

Vi hade en duktig lärare jag vill minnas att hon hette Matti Holmberg.

Vi fick lära oss hur man skulle laga billig och näringsrik mat, rätt sammansatta måltider.

Man fick lära sig lite nya rätter, hemma åt man vanlig husmanskost kanske ganska ensidig.

Vi bakade kakor och bröd och lärde något om syltning och inläggningar. Det var roligt och vi fick ta med oss hem det vi hade bakat och särskilt bussföraren var glad, han frågade alltid efter kakor och vi bjöd honom gärna.

Vi fick också lära oss lite om allmän skötsel av ett hem.

Nog för man hjälpte till hemma men här fick man lite annorlunda perspektiv på det hela.

Det var en rolig tid bara alltför kort.

Hade det funnits pengar kunde man fortsatt i någon annan skola, men det fick räcka med detta.

Nu var skoltiden definitivt slut och nu gällde det att få något arbete, nu betraktades man som vuxen.

På sommaren detta år 1938 hade mor bestämt med sin kusin Ester Ilström, att jag skulle flytta till henne som hjälp i hemmet och med barnen, hon var lärarinna i byskolan i Digeshult, Slättåkra.

Dom kom och hämtade mig i bil en söndag, jag packade min väska och for iväg med dom, det kändes fruktansvärt lämna hem och syskonen, jag kände ju inte dessa människor.

Som jag ser det nu efteråt var det en svår tid, jag trivdes inte där.

Så började mitt arbetsliv. Jag var 15 år.

Ett minne

Jag har tidigare skrivit att vi var sällan sjuka under vår barndom utöver vissa barnsjukdomar

förkylning o.d.

En händelse jag aldrig glömmer och som egentligen var mitt eget fel på grund av olydnad

Var följande :

Det var en dag då moster Elin och mor höll på med tvätt. Eftersom ingen tvättstuga fanns kokades tvätten i en stor koppargryta på köksspisen. Mormor satt som vanligt och stickade.

Jag roade mig med att trassla till garnet för henne , snodde trådarna runt benen och var väldigt olydig och otrevlig trots att hon flera gånger sa åt mig att låta bli. Jag gick bakåt med

garnet runt benen och just då lyfte mor och moster ner den stora gryta på golvet framför spisen jag stötte mot de och föll ner i den varma tvätten som var kokt i såpa och soda.

Hela stjärten och en del av magen och ryggen blev skållad. Jag hade förfärligt ont och jag skrek i högan sky. Någon sprang ner till byn och hämtade bil, vi hade ingen telefon så det tog lite tid. Bilen kunde inte heller köra fram till gården vägen var för dålig.

Någon bar mig på ryggen upp till landsvägen och äntligen kom vi iväg till lasarettet.

Jag skrek högljutt hela tiden , och värre blev det när jag fick åka hiss upp, det hade jag aldrig gjort förr , jag var livrädd. Jag kom in på operation och fick behandling, vad dom gjorde vet

jag inte, jag har hört senare att jag var svårt skadad. Jag hade förfärligt ont , det var en hemsk

upplevelse.

Jag låg kvar i tre veckor, första tiden låg jag på magen, dom behandlade mig med något som

gjorde väldigt ont, jag skrek och grät och var väldigt besvärlig fick jag höra senare.

En dag kom far upp och talade om att jag fått en bror. Några dagar innan hade jag fyllt sex år.

Jag blev så småningom bra och kom hem och fick se min bror.

Han var den femte i syskonskaran.

Julen

Jag skall skriva lite om hur vi firade jul då jag var barn.

Först av allt slaktades julgrisen och det var en ganska hemsk händelse.

Slaktaren kom hem på morgonen och då gjordes slaktbänken klar, sen förde dom ut grisen som skrek förfärligt.

Den bedövades med en klubba som slogs mot huvudet, sen lyftes den upp på slaktbänken och man stack den med en kniv i halsen.

Blodet rann ut i en hink och det måste vispas och detta var viktigt för att hindra blodet från att levra sig.

Blodet användes till blodkorv och palt.

Sen styckades kroppen och lades i ett träkar där fläsket och köttstycken saltades noga för att kunna förvaras länge.

Sen blev det ett drygt arbete med att tillreda allt detta, till blodkorv, palt, hackekorv, grynkorv, leverpastej och köttet maldes till köttfärs.

Jag kommer inte ihåg allt som det blev av denna gris.

När allt detta var klart skulle huset städas, det skulle tvättas, allt skulle vara rent till jul.

Ett par dagar före julafton gick far till skogs och högg julgranen samt två höga enbuskar som skulle stå vid varsin sida om ingången.

Granen kläddes dagen innan julafton.

Det var roligt och spännande att få hämta ner lådan med julsaker från vinden.

Vi hade levande ljus i granen, vi hade ju inte elektricitet.

Så kom då julaftonen, då tändes ljusen i granen, man fick vara försiktig då det vid ovarsamhet kunde förorsaka eldsvåda.

En upplevelse var även julgransblossen, vi fick vara försiktiga även med dessa.

Julbordet var dukat med all mat som kom av julgrisen och som mor hade lagat, någon skinka kommer jag inte ihåg men grishuvudet stod mitt på bordet, jag tror med äpplet i munnen.

Vi åt grönkål och brunkål ock så risgrynsgröt med mjölk.

Julklappar fick vi mest som mjuka paket som innehöll sådant vi behövde.

Någon tomte minns jag inte med tomteluva och mask men någon som vi trodde var tomten knackade på dörren och kastade in klapparna i dörrspringan.

Men det var ändå roligt och spännande.

Vi sjöng också julpsalmer tillsammans och det blev en fin julstämning.

Så var då julaftonen över och juldagen skulle firas i stillhet.

Klockan två var det julbön i kapellet som låg omkring en halv mil bort, då vi gick dit hade vi en lyckta med, det var ju mörkt då vi skulle gå hem, många gånger på vintriga och snöiga vägar.

Det var en upplevelse med alla ljus i kyrkan och alla julpsalmerna, det var en julstämning jag inte glömmer.

Far

Gården var liten och gick inte att enbart leva på, utan far fick arbeta hos andra bönder.

Han var den av småbönderna som hade häst, så han fick plöja, harva och arbeta i skogen med avverkning och timmerkörning åt den andra.

Det var inga stora slantar han tjänade, men den inkomsten behövdes för att klara familjens försörjning.

Jag minns vintrar med mycket snö då han gick till hyggena i dagningen, det kunde vara flera kilometer bort, han hade mat med för hela dagen.

Han talade om att dom tände en eld, dom satt omkring den och åt sin matsäck.

På den tiden fanns inga bodar där dom kunde gå in och få lite värme.

1910 åkte far till Amerika och var där i ett tiotal år på lite olika platser där, bl.a i Pennsylvania och North Carolina där han arbetade i huvudsak vid sågverk.

Jag tror det byggdes mycket järnvägar vid den tiden i Amerika och då behövdes mycket trävirke, slipers.

Jag såg i en gammal anteckningsbok där han skrivit in sin avlöning, och det var inga stora slantar han tjänade.

Far reste hem till Sverige igen efter 11 år.

Han sa att han ville hem och se sina föräldrar igen, och ämnade nog åka över på nytt.

Men ödet ville annorlunda, han träffade mor, de gifte sig och fick denna stora familj.

Min faster Ellen berättade att far ville ha mor med tillbaka till Amerika, men hon ville inte, kunde inte lämna sina föräldrar som var gamla och sjukliga.

Far berättade om sin tid i Amerika och lärde oss några amerikanska (engelska) ord, det tyckte man var spännande.

Min far fick fortsätta med hårt arbete hela sitt liv, han sade ibland att han var trött på denna steniga svårarbetade mark och jämförde med slätterna där han vistades i Amerika, jag tror att han längtade tillbaka dit.

Man tänkte mycket på Amerika, vi fick ju brev och även besök av släktingar därifrån.

Far var en ganska intensiv man, jag tycktes inte komma honom riktigt nära, han var sträng och fodrande.

Man hade respekt för honom, och var rädd att inte gör a honom tillags, men han var hederlig.

Han skötte sitt arbete och sina åligganden och gjorde allt för sin stora familj.

Han blev 82 år och dog i cancer.

Heder åt hans minne.

Det dröjde 65 år innan jag fick glädjen och åka till dom trakter i U.S.A där han bott.

Dan Andersson har skrivit en vacker dikt; ”Till min far” som jag tillägnar min hans minne, den lyder sålunda:

Så skön är väl ej glansen av stjärnor över byn, ej månen över grönskande dalar.

Som ljuset i dina ögon under gråa gamla bryn, två kronljus från paradisets salar.

Mor

Mor var en duktig och arbetsam människa, för det mesta glad, hon sjöng mycket när hon arbetade.

Som jag tidigare skrivit var hon en duktig sömmerska, hade arbetat med detta innan sitt

giftermål.

Hon var rak ärlig och öppen,man gick till henne med de bekymmer man hade och hon

hjälpte efter sin förmåga. Far var man mer rädd att tala om saker för , man gick hellre till mor.

Hur hon orkade med sin stora arbetsbörda är för mig en gåta.

Hon hade hushållet barnen djuren och arbetade även ute på åker och äng. Hon stickade sydde

Vävde mattor och spann.

Fåren klipptes på våren ,ullen tvättades och torkades i solen, kardades och spanns till garn, en

lång omständig procedur.

Vi barn fick hjälpa till med vad vi kunde, och det var naturligtvis till stor hjälp.

Hon födde åtta barn under en tid av 14 år.

Min tanke svindlar hur orkade hon, och ändå var hon för det mesta glad.

Far var mycket borta och arbetade men han gjorde ju så mycket han förmådde även hemma.

Tyvärr gick hon bort alldeles för tidigt, hon fick en hjärnblödning vid 63 års ålder, blev förlamad och dog efter tre månader , året var 1957.

Saknaden efter henne var stor, hemmet blev aldrig mer som förr.

En glad hjälpsam personlighet var borta.

Far blev ensam och fick avyttra sitt lilla jordbruk, han var 76 år då.

Mina två yngsta systrar Vera och Karin arbetade i närheten och bodde hemma hos honom.

Då Vera gifte sig och far blev sjuk flyttade han hem till henne och bodde där en liten tid

fram till sin död.

Slutord

Det här var några ord om min barndom som jag upplevde den.

Kanske ni av mina syskon som är yngre upplevde Er barndom på annat sätt och kanske inte håller med mig i allt, men betänk att jag är äldst och har upplevt detta tidigare än ni, och att det förändrades en hel del under årens lopp.

Och vi är alla olika i våra upplevelser och tänkesätt.

Jag kan inte påstå att barndomen var lycklig men inte heller olycklig, våra föräldrar hade varken resurser eller kunskap att visa oss andra vägar, utan vi fick klara av det mesta själva vilket i och för sig inte var en nackdel, så vi gick ut i livet utan större kunskap och fick ta jobb för att klara oss, kanske livet varit lättare om vi fått utbildning som lett oss in på andra vägar.

Jag vet inte, men trots allt kan jag inte klaga på mitt liv, våra föräldrar gjorde allt som dom förmådde.

Men jag har alltid tyckt mycket om mina syskon och tagit del av deras glädje och sorg.

Nu är vi alla äldre och syskonen har skingrats, vilken sorg och saknad jag känner efter tre av dem, Svea, Edit och Maj som nu är borta.

Mina syskon har betytt mycket för mig i livet, och vi hade trots allt en bra uppväxt tillsamman och har alltid varit vänner.

Här slutar min berättelse, jag kunde skrivit mycket mer men detta får räcka, det dyker upp minnen ju mer man tänker efter.

Men det slutar inte här utan efter detta börjar vuxenlivet, kanske kan jag fortsätta en annan gång, men det blir en helt annan historia.

Inga Kindbom

Min Familj

Farfar Lars Kristian Andersson

Farmor Karolina Andersson

Morfar Anders Andreasson

Mormor Petronella Andreasson

Far Albin Larsson, f. 5/5 1881

Mor Emma Larsson, f. 27/9 1893

Vi syskon:

Inga, f. 1923

Svea, f. 1924

Edit, f. 1925

Maj, f. 1927

Sten, f. 1929

Ruth, f. 1931

Vera, f. 1934

Karin, f. 1937

Halmstad 2006

Christina R-Larsson